Därför städas ord och böcker bort

Dagens gäst är författare, kulturskribent och dramatiker. Torbjörn Elensky är en av vår tids sanna intellektuella, skulle jag säga. Han rör sig mellan ämnen och genrer med lätthet och är inte rädd för att gå på djupet i frågor som anses kontroversiella.

I sin nya bok – Absolut text (Fri tanke) – resonerar han om hur ordet, och i synnerhet det skrivna ordet, format vår civilisation. Vi pratade dock om mycket annat också. Om nazism, Ernst Jünger, kulturkriget, varför kulturvänstern är så dålig, om att propaganda inte bara finns i diktaturer utan även här, och om varför man bör komma ihåg Marx analys av klass. 

Det är ett längre samtal än vanligt. Men jag skyller på Torbjörn, som jag alltid vill ställa fler frågor till för att höra vad han har att säga.

Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.

Välkommen till Rak höger, Torbjörn Elensky!

– Tack Ivar!

Språk och ord har blivit ett av kulturkrigets främsta slagfält. Vilka ord man får säga, vem som får säga dem – det är oerhört viktigt att man håller koll på det. Ett exempel bland många är den pågående hen-reformen och vem som ska könas och inte könas. Hur kommer det sig att språk och ord har blivit så otroligt viktigt just nu? 

– I Sverige har det blivit oerhört viktigt för att det finns så många världshistoriska omständigheter, både på det ekonomiska och social planet, som våra politiker och tjänstemän inte kan påverka. Så de flyr till de här symboliska insatserna. Det är därför identitetspolitik är så otroligt viktigt. Jag vet inte exakt hur kulturstriden ser ut eller när den började men det är uppenbarligen så att den utspelar sig i stället för en riktig politisk kamp kring riktiga frågor, för de går nästan inte att påverka. Vi kan inte göra mycket åt vare sig covid eller klimat eller världshandel och så vidare, annat än att försöka få så bra avtal som möjligt.

Man säger att terrorism är den svages vapen – är språkstrid den maktlöses vapen då? ”Okej, jag kan inte påverka eller få till en ekonomisk utopi på jorden men jag kan i alla fall få folk att sluta säga chokladboll på fel sätt”.

– Så uppfattar jag det. Åtminstone när de har fått en sån enormt central plats. Det finns inga proportioner i den här upprördheten över fel ord, eller för den delen över sånt som din tweet om yxan. Det är någonting som är patetiskt, för samtidigt pågår det som sagt massor av riktiga, allvarliga saker i världen som inte minst våra politiker, men även debattörer…

Inte jag!

– Nej, nej, nej, inte du. Men i största allmänhet, svåra saker som man inte tar i. Kanske för att det inte finns klara och tydliga svar, eller för att det bara finns olika varianter på negativa svar. Och för att det är krafter som är så starka som är i gång, hur ska man förhålla sig till Kina och Kinas expansion?

Fientligt.

– Ja, absolut! Det tycker jag med! Men det blir ganska kraftlöst? Var är din dator tillverkad? Eller komponenterna? Det är alltid något från Kina numera.

Du är föredömlig då, som sitter med papper och penna. Där kan man kanske komma undan det här. Vi får återgå till det för att motverka Kinas inflytande. Det finns en annan aspekt som du är inne på i boken, jag tänkte att jag skulle läsa upp ett längre stycke ur boken som jag tycker sammanfattar väldigt mycket:

Ett av de största problem regimer som drömmer om att skapa en ny rationell värld där alla blir lika lyckliga ställs inför är språket. Detta vårt dagliga språk, det grötiga, råddiga, så fullt av överlagringar, bortglömda metaforer, rester av vidskepelse och religion, inbyggda fördomar, maktförhållanden som gömmer sig i själva grammatiken, duger inte. Och alltifrån de renläriga protestanterna, som ville tala enkelt och rakt, via den franska revolutionens avskaffande av de gamla månadsnamnen med deras vidskepliga förhistoria, till de många experiment med stavningsreformer och nya skriftsystem, liksom artificiella språk som skulle bygga universell harmoni, som volapük och esperanto, är det hela tiden samma sak som eftersträvas: att komma ifrån språkets makt över sinnena, och därmed nå fram till något nytt, rent språk i rena sinnen hos rena människor i en ren värld. Lycka. Guldåldern återerövrad, eller nyskapad enligt idealet. Den strävan som parodierats i dystopier om hur lyckolandet alltid tycks bli en hägring som leder den törstande mänskligheten, på evig vandring genom the desert of the real, mot förtryckarstaten.

Det blir så tydligt att det städandet i språket är vår tids esperanto, tänkte jag när jag läste det här stycket. Hur vi försöker rena språket från det orena och gamla. Nu var det en bok som skulle ges ut, Amorina av Bengt Anderberg. Den är skriven 1999 eller 2000, jag har inte läst den själv än men den stoppades för att han använde ordet ”neger” och det var fel såklart tyckte de som skulle ge ut den, så återutgivningen stoppades för att han använde det ordet.

– Nu är det en ganska ny bok, fast annars är det väldigt svårt med historiska, äldre böcker, äldre översättningar. Jag skrev ett förord för tio år sedan, innan det här hettade till så mycket, till Boris Vians, Dagarnas skum, en klassisk fransk lite surrealistiskt roman från 1950-talet. I den används också detta ord, jag undviker det nu för att inte bli svartlistad.

Nu säger du svartlistad…varför säger du inte vitlistad?

– Jag kan säga vitlistad eller grålistad, men jag säger svartlistad. Grejen är den att Boris Vian var själv jazzmusiker och han skrev ironiskt nog också åtminstone en roman under pseudonym, den pseudonymen minns jag inte nu men under den skrev han extremt antirasistiska hårdkokta böcker, han poserade som en amerikansk författare. En av dem heter J’irai cracher sur vos tombes, alltså ”Jag ska spotta på era gravar”. När jag skrev förordet kände jag att ”Ja, nu skriver han ju det här, visserligen positivt och i en annan tid, 60-70 år gammal roman, men jag måste ju nämna att det är så”. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det. Idag föreställer jag mig att om förlaget skulle ge ut den igen skulle de rensa eller för enkelhetens skull avstå. Det skulle vara kul att se på bokbörsen om den här Amorina sålt mer nu de senaste dagarna. Jag tror att det allra vanligaste är att det bara försvinner i tystnad. Någon protesterar på ett internt möte. Det är det otäcka, att väldigt många personer aldrig utsätts för någon sorts kampanjer, de bara fasas ut direkt. På det sättet är det en väldigt otäck tid vi lever i. Jag kan undvika det ordet, om det nu är så att så att folk som ÄR det ordet betecknar, om de tycker att det är sårande, då är det klart att jag inte ska använda det. Det finns ingen anledning.

Jag håller med om att det är så. Sen finns det en utopisk önskan här, som jag uppfattar, som kanske har att göra med vad vi KAN påverka, precis som du var inne på tidigare, i den här Edens lustgård så hade vi direktrelation till verkligheten med språket. Men nu har vi rört oss så långt att vi snarare med hjälp av språket kan omforma verkligheten. Genom att omforma språket kan vi påverka den faktiska verkligheten. Man kastar ett ankare från språket ner till verkligheten och försöker dra sig dit och omforma den.

– Jag vet, men det där är en illusion och det är fascinerande att se. Varenda gång de försöker förbjuda något uttryck eller åsikt, så hittar den hela tiden andra vägar. Det finns alltid krypterade sätt att uttrycka vad man än vill. Åsikter försvinner inte, erfarenheter försvinner inte, fördomar försvinner inte för att orden ändras. Vi minns väl, nu är du fruktansvärt ung…men en gång i tiden gick man från att säga ”städare” till ”lokalvårdare”. Jag vet inte om man säger lokalvårdare nu eller om man har återgått till att säga städare, det var väl uppenbart att det inte blev otroligt prestigefullt att städa bara för att man bytte ord. Det är det första exemplet jag kommer ihåg.

Jag tycker att det här är besläktat med en myt som också återfinns i bibeln, det är något jag tänkte fråga dig om, är det ett tema i din bok? För det är så centralt för hur vi förstår världen fortfarande. När människorna samlades i en stor stad och man skulle bygga ett torn upp till himlen, Babels torn, och Gud straffade människan och vi spreds vind för våg. Sedan dess kan vi inte förstå varandra eftersom vi talar många olika språk. I kristna termer känns den här önskan om att vi alla ska tala samma språk, eller att vi ska rensa språket från förtryck, det känns som ett modernt Babels torn. Jag menar inte att man inte ska sluta med kränkande uttryck, men det känns som att den här förhoppningen, utopin med hjälp av språket, är en religiös föreställning snarare än något annat.

– Det är absolut en religiös föreställning. Det protestantiska språkbruket som förekommer framförallt alltid i New England, de säger ”thou, thee” och så vidare. ”Plain speak”, man ska inte hålla på att nia. Men franska revolutionen var inne på det här, allt från metersystemet där man skulle rensa, till de nya månadsnamnen. Man tänker sig uppenbarligen att världen på något sätt styrs via språk och språkbruk. Det gör den väl också, till en viss del. Men jag undrar om man inte övervärderar det där. Det finns faktiskt annat än språk som påverkar. Numera verkar alla vara helt överens om att politiken ligger nedströms från kulturen, fast jag måste säga att jag verkligen inte tror på det där. Dels tror jag att det här är ytterligare ett exempel på en metafor som vilseleder tänkandet. Dynamiken mellan språk och politik eller mellan kultur och politik är mycket mer komplicerad. Men före allt, det tycker jag inte att man behöver vara marxist för att inse, så ligger faktiskt de materiella förutsättningarna.

Du menar att en städare är en städare även om någon hittar på att man är hygienkonsult?

– Ja, till exempel, för att ta det på den nivån, absolut är det så. Men jag vill säga att en städare som är skicklig på sitt arbete och stolt över det, det är en person som är mycket mer respektabel än någon som har något oerhört fint jobb men hela tiden är missnöjd och inte nöjer sig med det. Jag pratade lite med en person på ett universitet som berättade att ”Ja, det är svårt att få saker gjorda för det är si och så många personer på institutionen som faktiskt inte är tillräckligt intresserade”. Hur kan man vilja bli forskare i ett humanistiskt ämne och sen inte vara intresserad av det? Jag är jätteintresserad hela tiden och jag är ingen forskare, jag är författare och kritiker och skribent. Jag kan inte förstå om man har resurserna ett universitet erbjuder, hur kan man inte ta vara på dem och ordna seminarier, använda lokalerna som finns, använda kontakterna? En sån forskare som inte brinner för sitt arbete och forskning, tycker jag är en föraktlig person, om jag får uttrycka mig så hårt. Medan däremot en städare, och jag känner några som jobbar med städning och är stolta över det, som tar sitt arbete på allvar, är respektabla och hedersmän och hederskvinnor och bra personer. Jag skulle mycket hellre dela middag med en sån än med en forskare som inte är intresserad av det den håller på med.

När man inte vet hur privilegierad man är, är något som återkommer. Det är högmod, jag skulle säga att det är syndigt.

– Ja, syndigt! Kalla det så.

Det är ingen som tvingar en och dessutom hänger det ihop med att städare har ingen status i sig, men det har du när du är på universitetet så om du inte har vett att uppskatta när du har fått den positionen i konkurrens med andra, så är du privilegierad men också otacksam. En annan aspekt i det här är att det finns de livströtta, de uttråkade och de otacksamma. Det är också ett tecken i vår kultur på förfining.

– Absolut! Det kan vi prata om hur mycket som helst! Det där är fascinerande. Förfining är att vara uttråkad, lite äcklad, lite ointresserad…

Det leder in på min nästa fråga. Vi är båda ordmänniskor, när folk frågar vad jag har för fritidsintresse så är det att jag tycker om att prata med min fru, att träna och att träning ger mig möjlighet att göra det jag tycker är allra mest intressant, nämligen att läsa och hitta nya böcker. Då finns också en risk att när man skriver en sån här bok som du har skrivet, som heter Absolut text, som handlar om text och det skrivna ordet, så borde vi egentligen kanske haft en korrespondens i text i stället för att prata om den. Jag rekommenderar verkligen att man läser den här boken för den är mycket intressant. Jag tänker ibland på Enjoy the silence, låten av Depeche Mode, som jag älskar. Några textrader är ”feelings are intense, words are trivial” och i refrängen ”words are very unnecessary, they can only do harm” . Det är bara en låt såklart men jag tycker att den sätter fingret på en skillnad mellan den analytiska, distanserade benämnande hållningen, som kommer till uttryck i text och en mer direkt, deltagande och uppslukad hållning, som jag vet att visas filosofer har försökt peka på, som Martin Heidegger, att man ska göra, inte tänka. Delta, sitt inte bredvid.

– Absolut, fast där vill jag säga att det är en tradition som är djupt kristen, som finns ända från apostlagärningarna. Ett drag kristendomen, som sen frikyrkor i sina varianter tar upp, att man ska känna och vara uppfyllda av anden. Det finns i allra högsta grad i romantiken. Till exempel en sån som Novalis, den tyske store romantikern som dog när han var så fruktansvärt ung. Han var uppvuxen i en väckelserörelse där man skulle läsa, studera texten och känna och uppfyllas av anden. Romantiken är i hög grad en rörelse som går tillbaka till de här kristna idéerna, i sin relation till språk och känsla. Det är det som Depeche Mode rakt av kommer ifrån. Det är rakt av romantik, precis som hos The Doors i Break on through to the other side. Det är hela tiden en fråga om att nå fram till något bortom språket. Inte minst vi som jobbar med språk på olika sätt, är medvetna om hur otillräckligt det är, att det inte når fram till alla känslor, det når inte fram till alla sanningar. Alla argument kan inte formuleras entydigt och lättbegripligt. Ibland måste man ta till olika typer av metaforer och de leder alltid fel, förr eller senare. Samtidigt finns det inget anat sätt att prata på för nästan alla ord, även om vi inte tänker på det, är olika typer av metaforer. Alla sätt att tänka och uttrycka oss bygger på olika metaforer i vid bemärkelse, som gärna överför olika rumsliga relationer till statusförhållanden eller tidsförhållanden. Som det här, att politiken skulle nedströms från kulturen. Det är en käpphäst hos mig, just för att det har blivit en kliché som upprepas ideligen, finns det ännu större skäl än någonsin att vända sig emot det och säga ”Nej, det är inte så att språket eller kulturen bestämmer hur vi tänker. Det är ekonomiska förhållanden, sociala förhållanden och verkligt djupt liggande kulturella uppfattningar som vi inte kommer åt så lätt. I Sverige verkar folk inte ha förmågan att inse vad som är så speciellt och konstigt med svensk kultur. Med svensk kultur menar jag inte knätofs utan synen på individ och samhälle, som går djupare och som skiljer oss extremt från även de flesta andra européer och definitivt alla utomeuropeiska invandrare som kommer hit. Att säga att våra värderingar är universella är så dumt att jag inte vet vad.

Grekerna som du nämner mötte perserna i flera krig. Perserna var världsriket och grekerna visste det, grekerna såg inte sig själva som världens centrum. Persepolis var världens mitt då. Grekerna visste att de låg i utkanten. När de skrev historia, när de skildrade Perserkrigen, så förstod de perserna för det måste man göra om man lever i den världen. Så de skildrade Xerxes som en vacker och otroligt imponerande människa. Det fungerade rent dramturgiskt också såklart eftersom han då är en fiende som är värd att bekämpa. Men nu i vår värld, om man ska ta de postkoloniala perspektiven på allvar, så har vi i väst trott att vi är världens mitt och antingen kan du se det som att vi har en plikt att civilisera olika länder – Afghanistan, Irak, Syrien. Men det är också att vi i Sverige hade inga slavar på det stora hela, vi var ingen kolonialmakt, vi hade ett par små öar som vi blev av med. Men vi har varit en del av väst och ett sätt att se det är att vi ser oss själva som världens mitt. Vi är perserna idag, vi är världens mitt och vi har väldigt svårt att tänka oss att de små grekerna, det vill säga talibaner, har mage att sätta sig upp mot världsmakten och de här universella värderingarna, den enda vägen till ljuset. När vi möts av fiender som är små och perifera i våra ögon som gör rejält motstånd, blir imperiet väldigt stött. När folk inte ger sig så kommer straffet. Den här imperieattityden finns kvar även om vi i Sverige aldrig haft ett imperium…

– Fast det har vi i och för sig, det beror på hur du räknar.

Stormaktstiden tänker du på?

– Ja, det var ett imperium. Det var inte ett transatlantiskt imperium av det slag som senare uppstod men det var ett imperium i klassisk europeisk bemärkelse, det får man säga. Och dessutom med en fantastiskt uppblåst självbild knuten till detta eftersom vi var den rätta trons försvarare och spridare genom trettiåriga kriget. Det var en ganska kort period men självbilden sitter kvar åtminstone genom hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet och det vette tusan om inte Socialdemokraterna, för de är Sverige i någon mening, har tagit över det här. Att svensk exceptionalism är något som börjar redan med trettiåriga kriget, senast. Religionskrigen och reformationen, tanken att vi är den rätta trons försvarare. Det där tror jag sitter väldigt djupt. De flesta skulle tycka att det är larv när man påpekar det.

Jag tycker att det är jätteintressant att du tar upp det, för jag tror att du är inne på något där. Vi har en tendens som jag illustrerade nu, genom hur jag beskrev det, att glömma av den här delen av svensk historia. Jag tror att det är något som skiljer oss från danskar, finländare och norrmän. Vi är ett litet land men vi har stormaktsidentiteten kvar, delvis, och har lätt att glömma det. Du pratade om att det finns en materiell verklighet som vi ska ta hänsyn till…

– Som inte tar hänsyn till oss.

Precis. Det är en viss typ av marxister idag som är helt perifera i vänsterrörelsen och det är för att de håller kvar vid det. Där man kan möta de marxisterna, som är mer konservativa, där man tycker att det finns en fysiologisk verklighet som påverkar hur vi är som män och kvinnor. Det finns evolutionära förklaringar där man försöker relatera till en fysisk verklighet. När du kommer från vänster blir det ”Nej, du kan inte bara komma med eufemismer och trolla bort förtryck genom att säga ett nytt ord utan det finns maktasymmetrier som bara kan åtgärdas med hjälp av en annan fördelning av ekonomi”. Det blir extremt provocerande. På samma sätt blir det när man säger ”Nej, du kan inte trolla bort könsskillnader med hjälp av språk utan det finns en fysisk verklighet som vi måste ta hänsyn till”. Den här språkmagin är mainstream och…

– Ja, jag skulle säga att den är mainstream i media och media är något som har rätt stort inflytande på hur vi talar om saker och ting, fortfarande.

Kulturen är nedströms från media…Jag skojar bara.

– Alltså delvis är den dessvärre det. Och media är väldigt dåliga på att hantera kultur för det är som att det antingen ska vara kommersiellt eller ideologiskt. Betydande konst och kultur går inte alltid att placera in. Den går inte alltid att sälja och inte alltid att placera in i ett sammanhang. Men angående det du säger, om den vänster som har övergått till att ägna sig åt språkmagi – är det vänster? Om man tittar på vad de säger så resonerar de mer som liberaler. De kallar sig vänster och de har vänsterposer och sånt för sig men de är i själva verket ganska ofta, kanske omedvetet, liberaler. Och av ett ganska konstigt slag dessutom. Som överhuvudtaget inte har en genomtänkt ideologi utan som bara har en uppsättning färdiga åsikter som är paketerade ytterst av PR-byråer som lär dem vad de ska säga och inte. För den här ”vänstern” är Ben & Jerry en viktigare referens än Marx. Just Marx är väl överspelad i och för sig.

Ben & Jerrys politiska kampanjer…

– De är bara ett av de tydligaste exempel på företag som har inkorporerat wokeness i sin PR. Det intressantaste med dem är att de sen länge ägs av Unilever. Om man ska vara en gammeldags vänstermänniska skulle man var skeptisk till det här. Ett stort multinationellt företag tillåter en liten glasavdelning att ägna sig åt politik som en del av marknadsföringen.

Det är smart tycker jag.

– Det är jättesmart men det funkar ju bara för att vi inte har en skärpt intellektuellt vänster längre. Vi har de här mediala tomtarna som inte orkar läsa på utan som är ute och jagar små enstaka ord. Jag har aldrig identifierat mig som vänster och aldrig som höger heller…

Har du inte? Men då får du inte vara med här…

– Haha, men historiskt, om jag tänker på teoretiker och forskare jag har läst så är det övervägande olika typer av vänsterskribenter, till och med uttalade marxister, som jag haft störst behållning av. Walter Benjamin till exempel, är någon som jag ständigt återkommer till. Även Adorno, som för övrigt är helt olik sitt rykte. Han var konservativ och elitistisk i själva verket. 

Jag har läst en del Adorno traderad genom andra, Christopher Lasch och Ivan Illich. Det som var, som många skulle uppfattar om höger, var att han tyckte att populärkulturen var ett opium för folket, på samma sätt som religionen hade varit enligt Marx. Man dövar arbetarklassen genom fotboll och sånt.

– Hade han inte rätt då?

Jo. Det är också en syn på människan. Kan vi bli mer än det vi är just nu och vad är det som hindrar oss från att bli det? När man läser en sån som Adorno, jag kallar mig höger och min publikation heter Rak höger, men det som gör mig till höger idag är framförallt kulturkriget. Det är där jag har positionerat mig och när andra kallar en höger blir det som att ”Okej, då är jag höger då”. Men när man läser Adorno och den typen av äldre marxister tvivlar man lite. Det blir en tanke på att när människor sitter och spelar datorspel hela dagarna, nu älskar jag datorspel och just därför…

– Jag med, jag har inget emot datorspel heller. Men det är ganska uppenbart att, om vi pratar om unga män, kombinationen rekretationsdroger och datorspel inte är bra. Det är en ny sorts kanonmat, det är inte frågan om att de skickas ut i krig och det är väl i och för sig bra, men vad är man till för? En konsument, en passiv mottagare? Jag tror att det är helt förödande.

Det tar du upp i boken, den här vänsterkritiken som vi pratar om nu, att vi ska bli lydiga konsumenter. 

– Men det förenar väl höger och vänster? Viss och höger och viss vänster i alla fall. Inte nyliberaler och den här liberala medievänstern, men så att säga riktig höger och vänster.

När man påtalar den här klasskonflikten som jag anser finns idag, och jag tror också att den här medievänstern, i stort sammanfaller med en klass av människor som är högskoleutbildade och har en viss ideologi, man ser på världen på ett visst sätt.

– Fast inte självständigt, man ser på världen på ett visst sätt som är inlärt och som ytterst, om man hårdrar det, tjänar en egna intressen. Jag nämnde Pasolini förut, som är en jätteintressant filmare och tänkare och som verkligen går på tvärs på alla håll. Jag skrev en lång essä om honom på Dixikon. Han var naturligtvis vänster och kallade sig möjligen för kommunist..

– En sak jag fäste mig vid när jag höll på att läsa på inför essän, som är i sju delar, är att Pasolini, som uppfattas som utpräglad vänsterintellektuell, hade väldigt många konstiga uppfattningar som absolut inte skulle tolkas som vänster idag. Men framför allt så var det så att han hade borglig bakgrund, hans mamma var lärarinna och hans pappa officer. Han kom från en övre medelklass i norra Italien. Han gick aldrig med i det italienska kommunistpartiet eftersom han menade att ”Objektivt sett så går det emot mina klassintressen, inte för att jag vill utan för att det är så världen är ordnad. Det vore inte bra för kommunistpartiet om jag gick med i det”. Så han gick aldrig med. Det kan verka lite galet på ett sätt men också fascinerande, att verkligen ta konsekvenserna av sin uppfattning.

Det är det här som gör att man kan vila sig i äldre tänkare. Att kunna läsa hur de tänkte och vad de sade för hundra eller tvåhundra eller tvåtusen år sen för den delen. Man kan vila sig från samtiden i text på ett sätt som skulle ha varit omöjligt om vi inte hade text. Det är också där jag kan tänka när man hör om utgallringar från böcker för att de har ett felaktigt ord, då kan det känna som att man blir av med möjliga samtalspartners. De ska inte finns på biblioteket längre. Även om man kan ironisera, ”Varför blev du plötsligt intresserad av Bengt Anderberg, Ivar?” Nej okej, jag hade inte läst om honom innan, jag hade inte läst en bok av honom. Men tanken på att det finns en sån utgallgringsmekanism som städar historien så att när jag väl ska gå till arkiven, till biblioteket, då finns inte där här orden kvar. Då finns inte de här människornas världar kvar. Det känns för mig som en dystopi. Jag får en känsla av klaustrofobi av den tanken, egentligen är det inte en person utan en tidsanda, att det städas.

– Visst är det en tidsanda men det är också hela tiden konkreta personer som fattar de avgörande besluten. Och det är hela tiden personer som har personliga intressen. Det är inte så att de, och jag känner mig som en sorts marxist idag, det är nästan ingen som av rent idealistiska skäl gör det. När olika tjänstemän som administrerar kulturlivet inför olika typer av krav och kriterier och kontroller, då är det inte bara för att de tycker att det är viktigt med representation. De skapar ju jobb åt sig själva så att de ska kunna administrera det här och kontrollera att det finns rätt antal kvinnor, rätt antal rasifierade. Det är inte en jätteindustri men det är trots allt en växande del av samhället som håller på med det här. Det är en del som dessutom i rätt hög grad har makt, via medier, myndigheter, PR och så vidare. För dem är det här viktigt för det garanterar deras uppehälle. Så cyniskt ser jag på det.

Jag tror att du har helt rätt i det. Man rör sig genom historien och pratar om de här grejerna. Jag tänker på vilken yrkeskategori motsvarar de här historiskt? För det är människor som arbetar med ideologiproduktion och att föra ut den rätta tron. Det är en känsla av ett husförhör. Kan du din katekes, tycker du på rätt sätt? Eller om man ska vara ännu hårdare, en inkvisition i vissa fall.

– Politiska kommissarier som fanns i Sovjet på alla arbetsplatser, som såg till att folk tänkte rätt. ”Är det här politiskt korrekt” är ett uttryck som gjort en massa turer genom världen men från början är det, om jag inte missminner mig, något som yttrades inom stalinismen och som helt enkelt gick ut på att det som är politiskt korrekt är det som man får och ska säga. Det har ingenting att göra med exakt hur sanningen eller vekligheten ser ut, utan hur det är önskvärt att den ska vara och tolkas. Det är en del som försökt rädda det där, som försöker få det till att politisk korrekthet är fint. Ja, det är klart att det är bra att vara snäll och respektfull mot alla människor, inte minst städare och svarta. Men politisk korrekthet är något annat, värre och farligare. Något som finns i alla religiösa sammanhang, speciellt när det blir stora organisationer, i politiska sammanhang. Det är alla de här som fyller upp, bulken av folk som varken håller med eller gör motstånd utan som bara jobbar på. För dem är politisk korrekthet jättebra för det är en krycka. Man vet vad man ska tycka och säga och så gör man det. Influensen till det här har jag fått av en bekant för många herrans år sen men jag har vårdat och utvecklat det skälv. Nämligen att man pratar om att alla är vänster inom kulturen, jag skulle säga att ja, går man in på det lite mer och går utanför kultursidesvänstern, då kanske de flesta faktiskt inte är vänster och väldigt många som uttrycker sig som om de vore vänster, har just den här papegojaktiga stilen. Man känner igen människor som har lärt sig saker som propaganda, att upprepad dem utan att kunna argumentera för dem. Precis så är det för många inom kulturoffentligheten. Därför blir de så arga på all kritik, det är därför de hatar dig. För de kan inte svara på frågor du har ställt, det går inte helt enkelt. Jag har varit en del på Kuba tidigare, där har jag fått uppleva en del av de här sakerna väldigt påtagligt, nästan i karikerad form. Det var en tjej där i motsvarande högstadiet som skulle hålla tal på ett torg, i samband med en manifestation och så skulle hon repetera talet och pratade innan: ”Revolutionen har gett oss det här och det här”. Jag var lite elak och började argumentera emot, ”Är det verkligen revolutionen som gett er det här? Det finns väl utbildning i andra länder också? Och förresten de här Adidasskorna du har, är det revolutionen? Är det inte en farbror som bor utomlands som har skickat dem?” Nu var ju hon liten så det var lite orättvist, men poängen är densamma. När folk lär sig vad man ska säga och inte säga på det sätt man gör i diktaturer, då kan de inte argumentera för det. Då är det inte uppfattningar de själva har jobbat sig fram till. Jag skulle säga att det egentligen är den större faran med politisk korrekthet, att folk blir intellektuellt och moraliskt slappa av det.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

This is a public episode. If you’d like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.