"Jag börjar nästan gråta när jag hör henne" – Carro och Rebecka kommenterar serien Det första året

Carro och Rebecka har sett serien Det första året och plockat ut några sekvenser som väckt tankar hos dem. Carro undrar om det finns nån mamma som inte stått framför spegeln och känt sig lite vilsen i sin egen kropp efter en förlossning? De diskuterar hur man som mamma i takt med att man växer in i sin mammaroll, också måste växa in i sin “nya kropp.” Vilket inte alltid är så lätt. Sofia och hennes man har fokuserat på att ha en så lätt vardag som möjligt det första året med sin baby. Rebecka känner sig lite provocerad. Carro däremot känner igen känslorna av att känna sig lite ostrukturerad för att babyn inte har fasta rutiner, utan att babyn har fått följa familjens vardag. Rebecka blir känslosam när Anna berättar att hon efter ett år som mamma känner sig som världens bästa mamma. Varför säger vi det så sällan åt oss själva, och vad handlar riktigt dendär känslan om?