Anahita Ghazinezam om våld och slöjd: ”Jag är trött på att vara tyst”
Anahita Ghazinezam debuterar med knivskarpa essäer om våldet i varje material. På 69 sidor berättas om slöjdentusiaster på flyktingförläggningar och samernas fiske förr, om hampans låga status och hantverkets huggtänder.
Anahita Ghazinezam gav först ut boken ”Våld - om träd och slöjd och män” på eget förlag, efter att ha fått ett stipendium från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Själv kallar hon varje essä för ett misslyckande, ett planlöst irrande under sömnstörda småbarnsår.
”Jag är intresserad av vad som blir kvar av människor, det är dags att berätta om det bortglömda”, säger Anahita Ghazinezam, och skärskådar familjefabeln om groddjuret som överraskade hennes mormor som ung och fick henne att bli fixerad vid renlighet, om mispeln som måste skadas och sen vila i minst 20 år för att bli en herdestav.
Katarina Wikars blir så fascinerad av monterandet av det till synes disparata, så hon beger sig hem till författaren i Umeå.
Create your
podcast in
minutes
It is Free