Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Charkiv, måndag.
Om det är något jag ångrar i livet så är det att jag inte skriver dagbok. Jag ångrar det så djupt att jag kan vakna på natten och bli arg på mig själv över att jag försummar mina minnen, känslor, tankar och intryck – mina och även andras.
De där ögonblicken som i efter hand inte känns lika genomträngande, då man glömt eller förträngt alla detaljer, stundens kraft, när två människor möts och tiden bara stannar och allt som finns där är just den där egendomliga kraften, samtalen, sårbarheten.
Jag tänkte på det häromdagen när vi satt och diskuterade ett och annat, jag och min ukrainska kollega här i Charkiv. En av hans väninnor dök upp och satte sig vid vårt bord.
Hon, en sådan person som bara med sin närvaro tar plats. Hon, som under de här snart två åren av ett fullskaligt krig har sett allt.
När ryssarna sköt robotar mot ett bostadskvarter här i Charkiv, när ambulanserna var för få och sjukhusen fulla.
Och så det där spädbarnet som låg där på marken, medvetslöst av tryckvågen. Hur hon, väninnan, tog det i sina armar och tvingade sig in i en bil, kom till sjukhuset men efter många räddningsförsök, tittade läkaren bara på klockan och sa – 12.47, dödförklarad.
Hur hon sedan i början av invasionen körde ut medicin till områden som var under kraftig beskjutning, fastän det inte fanns tillräckligt med läkemedel.
En kvinna med epilepsi sa att hon bara hade medicin för ett par veckor, snälla försök, jag kommer dö annars, och varje gång de lyckades ta sig till området där kvinnan bodde, stod hon där och hoppades på att det också fanns något till henne: “Men vi har inte det du behöver”, sa väninnan.
Och så det där sista mötet med kvinnan, hon sa inget den gången. Frågade inte om den livsviktiga medicinen, bara skrev sin adress på en lapp och räckte fram den: Här kan ni senare hämta min kropp, och så gick hon sin väg.
Och vi sitter där runt bordet i Charkiv och väninnan berättar, och tiden stannar, och det vänder sig i hela min kropp. Känslor, tankar, intryck. Det måste skrivas ner, allt måste skrivas ner, för det har hänt.
Sånt kan hålla mig vaken på natten, de uteblivna anteckningarna.
För jag vet inte vad jag kommer minnas imorgon, det förgängliga livet.
Återigen lovar jag mig själv, försök, snälla, skriv – så att åtminstone du minns – annars försvinner det där i glömskan – som om det aldrig hade hänt.
Lubna El-Shanti, Charkiv.
lubna.el-shanti@sverigesradio.se
Create your
podcast in
minutes
It is Free