De finansiella stödpaketen stod som spön i backen under en pandemikatastrof som tornade upp sig under den absoluta inledningen av 2020-talet. Goda råd var dyra och likt så ofta i tider av kris uppmätta i skattepengar som skulle fördelas till de nödställda.
Världen över skyndade regeringar till med lån ämnade att rädda de bolag som plötsligt stod några veckor från konkurs. Den ekonomiska härdsmältan var verklig och kännbar för alla parter i det finansiella systemet, från utdelningslösa ägare till arbetstagare som blev av med jobb och många hushåll därigenom plötsligt stod utan tryggad försörjning, vilket drog ekonomin djupare ner i den onda spiralen.
Men kan finanspolitik rädda en ekonomi från ett aldrig tidigare skådat scenario där efterfrågan försvunnit, mitt i en epokgörande pandemi där nationalekonomer skriker för full hals att åtgärderna är på väg att bli mer kostsamma än smittan själv både räknat i människoliv och finansiella kostnader?
Historiens domar över tidigare försök att rädda företag från konkurs - där räddningspaket lämnats i utbyte mot statligt inflytande har vilat tungt över dem som fattat besluten – inte minst efter vågen av bank-bailouter från den förra krisen.
Hur väljs de bolag ut som ska räddas den här gången, och är det ens rimligt eller lämpligt att staten går in och kräver bestämmanderätt i privata bolag?
Till syvende och sist måste frågan också ställas: Är pandemikrisen ens jämförbar med tidigare kollapser, eller väger våra skattepengar den här gången för lätt i kampen att rädda världsekonomin undan en analkande katastrof?
view more