Marianne Zetterström hittar en gammal dikt 1968

Året är 1968 när kåsören Marianne Zetterström, med en viss skepsis återupplivar bekantskapen med 1700-talsförfattaren Hedvig Charlotta Nordenflychts mest berömda kärleksdikt.

  Öfver en hyacint 1762 Du rara ört som ej din like    I färg, i glans, i täckhet har, Bland all din släkt i Floras rike    Din fägring mest mitt öga drar : På dina blad Naturen spelar,    I konst, i prakt hon yttrar sig, Den fina balsam-lukt du delar,    Förnöjer och förtjusar mig. Med trogen omsorg jag dig sköter,    En lindrig luft du andas får, En häftig il dig aldrig möter,    För hetta, köld du säker står. Ett livligt väder på dig fläktar,    Som tränger genom blad och knopp Och när av värma du försmäktar    En kylig flod dig friskar opp. Men liksom du min hydda pryder    Och dig i all din täckhet ter, En grym förvandlings lag du lyder    Du vissnar, dör och finns ej mer. Du hastigt all min möda glömmer    Och ledsnar vid min ömma vård, Bland ringa stoft din fägring gömmer,    Du är ju otacksam och hård ? Men skall jag på en blomma klandra,    Det veka väsen klaga an, Dess öde är att sig förandra,    Hon måste vara som hon kan. Hon är ett gräs, hon skall förfalna,    Jag intet agg till henne bär. Så ser jag ock ditt hjärta kallna    Det måste vara som det är.