Att riva ett kärnkraftverk

Efter en intensiv politisk debatt stängde en kärnreaktor i Ringhals vid årsskiftet, och ytterligare en kommer att stänga vid kommande årsskifte, men rivningen av dem kommer att ta minst tio år.

Att ett kärnkraftverk stänger verksamheten betyder inte att det kommer att rivas i första taget, det är tvärtom en mycket långsam och långdragen procedur. För Ringhals-reaktorerna kommer det att dröja minst tio år innan de har kunnat rivas. Kärnkraftverket i Barsebäck, där den första reaktorn stängde för mer än 20 år sedan, står fortfarande kvar på samma plats. De svenska kärnkraftverken är gamla och nu är hälften av de tolv reaktorerna, som startades på 70- och 80-talet, stängda eller mycket nära att stängas; två i Barsebäck, två i Oskarshamn och snart två i Ringhals. Ännu har ingen av dem rivits, men det arbetet inleds nu, och planen är att det ska ske under den närmaste tioårsperioden. Även den gamla reaktorn i Ågesta, som inte varit i bruk sedan 1974, ska påbörja rivning nu. Att det tagit så lång tid har att göra med att slutförvaret där det radioaktiva skrotet från de rivna reaktorerna ska förvaras inte är klart. Att det tar tid att riva kärnkraftverk är symtomatiskt även internationellt. Av världens 623 kärnreaktorer hade 173 stängts permanent enligt siffror från IAEA från förra året. Det stora flertalet av dem står kvar. Stark opinion mot att transportera och förvara radioaktivt avfall är ett vanligt skäl till att reaktorerna inte kan rivas. Slutförvaren blir helt enkelt inte färdigbyggda. Kostnaderna för den långa väntan är omfattande, bara för Barsebäck ligger kostnaden från det att den andra och sista reaktorn stängde 2005 på omkring 3 miljarder kronor fram till i år, varav den största delen kommer från svenska staten, det vill säga Sveriges skattebetalare, som en ersättning för att reaktorerna stängdes tidigare än planerat. Klotet handlar denna vecka om hur rivningen av våra kärnkraftverk ska gå till och varför det tar så lång tid. Gäster i programmet är Kristina Gillin, med många års erfarenhet från svensk kärnkraftsindustri och numera konsult, Henrik Efraimsson från Strålsäkerhetsmyndigheten och Johan Swahn från MKG, Miljöorganisationernas Kärnavfallsgranskning. Programledare: Marie-Louise Kristola