Konflikten på Nordirlands rötter i den brittiska kolonialismen

Konflikten på Nordirland, the troubles, mellan katolska irländska nationalister och protestantiska brittiska unionister under åren 1968 till 2007 kostade över 3700 människor livet. The troubles har djupa historiska rötter i den brittiska koloniala myllan där etniska identiteter och kampen om resurser blandats till en dödlig konflikt i utkanten av Europa.

När Irland blev självständigt från Storbritannien i början av 1900-talet bröts sex grevskap i Ulster i norr på Irland ut och blev en del av det förenade kungadömet. Här kom katoliker att aktivt diskrimineras och konflikten kom att konserveras för att bryta ut över 40 år senare.

The troubles är samtidigt historien hur de viktigaste aktörerna lyckades lägga konflikten bakom sig och skriva på ett fredsavtal som i stort sett håller.

I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten på Nordirland..

Upprepade uppror mot det brittiska styret på Irland från den katolska majoriteten har skapat en rädsla hos protestanterna att utplånas av de katolska nationalisterna. Samtidigt har det politiska och ekonomiska förtrycket av katolikerna varit massivt långt fram på 1800-talet

Gamla historiska övergrepp och oförrätter i kampen om makten på Irland hålls levande i det kollektiva medvetandet. Nordirlands protestanter högtidlighåller årligen slaget vi Boyne den 12 juli år 1690 med en marsch, då den nykrönte engelske kungen Vilhelm av Oranien besegrade den katolske monarken Jakob II vid slaget vid Boyne.

Katolikerna i de sex nordliga grevskapen som blev kvar i den brittiska unionen efter att resten av Irland blev självständigt 1921 tvingades leva som andra klassens medborgare utan politiskt inflytande och sämre ekonomiska möjligheter, medan den protestantiska majoriteten utvecklade en bunkermentalitet utan förståelse för den andre.

1969 skakades Nordirland av våldsamma konfrontationer mellan protestanter och katoliker. Dessa sammandrabbningar och våldsdåd tvingade hundratals katoliker att fly sina hem i mera blandade områden.

Den brittiska armén kallades in för att få slut på våldet och sågs inledningsvis om beskyddare av katoliker. Men arméns hårda metoder fick katolikerna att med tiden betrakta dem som ockupanter. 1970 tog delar av IRA, som kallade sig Provisoriska IRA, på nytt till vapen. Provisoriska IRA inledde en bombkampanj mot både civila och militära mål.

Den blodigaste perioden pågick 1971–1976. Enbart 1972 dödades nästan 500 människor, varav knappt hälften av IRA. Därefter krävde terrorn ungefär ett hundratal liv om året fram till 1994. De flesta av offren var civila.

Några händelser som sticker ut är Den blodiga söndagen den i januari 1972 när den brittiska armén sköt ihjäl 13 katolska demonstranter i Londonderry.

På långfredagen den 10 april 1998 kunde ett fredsavtal skrivas under. Efter mycket svåra samtal och förhandlingar skrev parterna under Långfredagsavtalet år 1998 som blev grunden för fred år 2007 när IRA lade ner sina vapen. Åtta nordirländska partier hade ställt sig bakom avtalet som följande månad godkändes i folkomröstningar i både Nordirland och Republiken Irland. I Nordirland röstade 71 procent av väljarna för avtalet, i Irland var motsvarande siffra 94 procent.

Ett viktigt skäl att avtalet blev av var insikten om att ingen part kunde besegra den andra militärt. Den nya brittiska Labourregeringen med premiärminister Tony Blair på för att nå en överenskommelse.

Avtalet innebar i stora drag att Nordirland skulle få begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament med 108 platser skulle utses för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna registrerades antingen som unionister (i praktiken protestanter som ville...

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.